Människors möte ett måste idag!

Att mötas och att samtala är inte nödvändigtvis samma sak. Samtalet bygger på de uttalade orden, som blir meningar, som kanske blir ett tyckande, som kanske blir ett utbyte av idéer. Att samtalet just bygger på det verbala utbytet, på argument med olika grad av mer eller mindre känslosamt framför logik, är också dess svaghet. Samtalet bör nämligen bli ett möte för att verkligen bli meningsfullt och det förutsätter en viss öppenhet. Öppenhet är ett av de nyckelord jag använder för att beskriva framgångsrik kommunikation mellan människor. Det innebär att vara öppen istället för avstäng för det som en samtalspartner sänder till mig. Det är nämligen inte bara argument, utan det som ligger bakom orden, som uttrycks med ögon, lyssnade och kropp. Allt detta sänds till mig i en replik, i ett argument eller i en beskrivning. Det förs över och då är frågan om jag tar emot det som sänds eller inte. 

Den klassiska strategin för många som deltar i offentliga debatter, är att värja sig för att ta emot det som sänds med både ord och kropp. Öppenheten reduceras till det minimala. Det som inte går in, berör inte. Det behöver inte processas i det inre systemet av tankar och känslor. När det talade ordets argument bemöts, har det således inte processats hos mottagaren. Svaret blir därmed ytligt och kliché-betonat. Innebörden av det som verkligen sägs berörs aldrig i egentlig mening. Mötet blir ytligt och ointressant, eftersom debattörerna mest är fokuserade på vad de själva ska säga. Min förståelse för teater uppstod i och med insikten att denna uppstår när det händer något mellan människor. Då uppstår en verklig spänning i rummet och blir publiken intresserad. Den som spelar sin roll för sig själv och inte tar in sina medspelare blir ointressant på scenen. Hur jag ser ut, hur min röst låter och vad jag själv ska säga tar det mesta av min uppmärksamhet och gör att jag tappar kontakten med övriga skådespelare och publiken. 

Så agerar yrkespolitiker i alltför hög grad. Det är farligt och underminerar det verkliga samtalet. Debattörerna lyssnar inte till innebörden i det någon säger. Ett avstängt beteende utan verkligt möte. Ett vanligt svar när en politiker får frågan ”varför gick ni tillbaka i valet” är ”vi lyckades inte nå ut med vårt budskap.” Underförstått, alla röstar på mig bara de får se och höra mig. Den sortens debattörer behöver vi inte. De är en fara för samhällsutvecklingen. Det som pågår i Sveriges Riksdag är ett sorgligt exempel på just detta. Den som vägrar samtala, förhandla och lyssna på sina politiska motståndare har inget i riksdagen att göra.

Den missförstådda retoriken

Mina träningsprogram i kommunikation lär oss grunderna om hur människor kommunicerar med varandra och vilka fenomen och balanser som dessa kan regleras av. Vi tränar oss i att improvisera, fokusera och att bli trovärdiga. Vi lär oss om tillstånd och upplevelser och intentionens, riktningens och rytmens betydelse. Här handlar det både om att förstå, vilket vi gör med kroppen, och begripa, som vi gör med de kognitiva funktionerna i vårar hjärnor.

Under senare år har retorik har blivit mode inom yrkesliv och media. När jag startade min verksamhet i mitten på 1990-talet hördes ordet retorik sällan. Idag kategoriseras även jag ibland in i retorikfacket, vilket ger en missvisande bild av min verksamhet. Tyvärr betonas förmågan att argumentera i alldeles för hög grad, något jag tror att den klassiska retorikens mästare hade vänt sig mot om de levat idag.

Inför det amerikanska presidentvalet 2012, intervjuades retorikexperter för att analysera debatten mellan president Barack Obama och utmanaren Mitt Romney. Omdömet handlade ofta om agerandet: Stakar sig någon eller låter rösten ansträngd? Huvudbudskapet: Fick de fram sina budskap – underförstått, vem hade vassast argument? Ämnesvalet: Talade de om sina favorit-områden? Vad skulle den ena eller den andra debattören gjort för att få den andre att framstå som svag? De sägs attackera varandra med olika medvetna strategier, med fokus på hur de själva agerar. Men, debattörer bör, som jag ser det, lägga fokus på den eller de personer de kommunicerar med, i stället för på sig själva och sina beteenden. Avgörande för kommunikationen är deras sinnestillstånd, som i mycket hög grad påverkar budskapet. Det viktigaste i en debatt är således inte argumenten, utan den undertext (det tillstånd) som de uttrycker med ögon, lyssnande och kroppsspråk. Detta nämns sällan av de ”retorikexperter” som brukar uttala sig.

Kommunikation kan vara dans

Vi kan välja att utveckla vår förmåga att kommunicera med varandra. Vi kan välja att inte göra det. Det senare gäller för dem som på ett eller annat sätt skyler över sina egna kommunikativa möjligheter. Den som däremot låter sig själv upptäcka hur seende, hörande ock kropp relaterar till talspråket, får många fördelar i livet. Hur vi klär oss, klipper oss och rör oss signalerar vilka vi är eller vill vara. Det berättar om vår livsstil och våra drömmar. Det ger våra medmänniskor möjlighet att avläsa oss som vi avläser andra. Det är att sända och bekräfta. Ju fler möjligheter vi har att sända till och bekräfta varandra, desto rikare blir våra liv. 

Ett känt faktum är att den som upplever sig vara sedd, hörd, bekräftad, delaktig och respekterad har goda förutsättningar att må bra, vara kreativ och trivas med sitt liv. Någon har sagt att håret utgör sjuttio procent av utseendet. Även om jag inte helt instämmer i detta (mitt eget hår har tunnats ut betänkligt på skalpen) är det uppenbart att människors hår och frisyrer berättar något för oss som berikar den kommunikativa miljön. Samma gäller parfym, kosmetika och klädstil. För att detta berikande ska bli riktigt meningsfullt, krävs även att någon bekräftar det jag sänder ut: Ah, vilken doft! Snygg frisyr! Elegant ur-ringning, tuff jacka … etc. 

Livet vore betydligt gråare utan dessa exempel. Det talade och skrivna språket överbetonas lätt i vårt samhälle och tappar styrka när det inte helas med färger, former, ljud, musik, rörelsemönster och dans. Dansen ar en särställning som kommunikativt verktyg. Här förenar sig musikalitet, meningsskapande rörelse, sensualism, komposition och interaktion. Svenska kvinnor har här ett försteg framför männen, eftersom de dansar i betydligt högre utsträckning. Betydligt fler män borde upptäcka dansens fördelar på samma sätt som allt fler kvinnor erövrat idrotten. En av vår tids främsta balettdansörer beskrev dansen som sitt främsta sätt att kommunicera. Så kvinnor och män: dansa mer, uttryck mer med era kroppar, öppna er istället för att skyla er – då blir världen en bättre plats att vara på.